Månad: september 2021

Sista helgen i september nu och vi går in i en ny och orörd vecka med mycket kämpande att få Izabella till skolan. Vi var ju på möte i måndags och då kom vi överens om att efter vi har varit hos Cereb och fått återkoppling kommer vi att ha möte med skolan igen och se till att hon får anpassad skolgång och att de kommer rikta in sig på kärnämnena och ser till att hon får den hjälp hon behöver i klassrummet.
Och så förnyade vi kontraktet. Vi har ett kontrakt för Izabella där det står vad som krävs av henne för att hon ska komma till skolan. Det är viktigt för henne att vi uppmuntrar henne att gå dit.
Jag känner sådan ångest varje söndag om vilket humör hon ska vara på imorgon och sen de andra dagarna. Hon har ju de flesta kriterier/symtom av ADD vilket får mig att känna mig som världens sämsta mamma.
Jag ställer mig frågan hela tiden att om jag bara hade tagit steget mot ett liv utan barnens pappa hade det synts så tydligt? Kan det vara det jobbiga förhållandet med deras pappa att hon visar tecken på ADD? Är det mitt fel att hon ens har fått denna egenskapen? Hon är jävligt smart det är inte det men när hon får sina aggressionsutbrott så är det bara jobbigt. Denna vecka som kommer går hon i skolan i 4 dagar då de har studiedag på torsdag och då är skola och fritids stängd.

Min fina och kloka dotter. Du ger mig gråa hår tillsammans med dina bröder.
Du är en stark tjej och ibland känns det som det är vi mot världen.

Jag är så jäkla förbannad på riktigt alltså.
Inte nog med att en tvååring ska utvisas till ett land där han inte ens kan språket – lille Tim. Han har bott i Sverige sedan han föddes och pratar svenska det är hans modersmål och nu ska han utvisad. Vad är det för en jäkla sjuk människa som kan ta ett sådant beslut. Jag blir så lessen för familjens skull och jag hoppas så innerligt att han ska få stanna.
Sen är jag så jäkla trött på rättsväsendet i detta landet. Två av mina kompisar som varit utsatt för våld i nära relationer var tvungna och fly för sitt liv medan männen fick gå fria och göra i princip vad de vill. vara i deras gemensamma lägenhet medan de måste vara på skyddat boende. En av kompisarna blev nästan mördad av sin man då han hällde T-röd på henne och tände fyr. Hon låg i koma i 1 månad och var nära att ge upp men drömde och tog upp kampen och överlevde. Hon fick skadestånd på 10.000 och han fick 3 månaders fängelse och villkorligt tror jag. Hon fick bo på hotell flera veckor. Jag hjälpte henne och leta efter hotell utan framgång till slut hittade hon ett inte så långt från oss. Någon vecka senare flyttade hon till skyddat medan han var fri och flyttade bort från staden de bodde i och träffade en ny kvinna.
Jag är mycket stolt över mina kompisar som lyckades ta sig ifrån sina plågoandar men vi kvinnor ska inte behöva vara rädda och fly och hålla oss skyddade för en jävla man inte kan vara snäll.
Och detta får mig att se på mig och mitt förhållande. Min man kanske inte är våldsam men han är ganska kontrollerande har jag märkt…så fort jag är ute och lämnat Izabella och jag inte är hemma efter en halvtimme så brukar han fråga om jag gått vilse och liknande. Han gör det inte för att han är orolig för mig utan för att han vill kontrollera mig. Han är en stalker kan man väl säga. Att jag inte märkt det innan att han är kontrollerande och det har han egentligen varit i alla år och ändå sitter jag fortfarande här. Ikväll ska jag se till att mejla en från de sociala myndigheterna som jag hade kontakt med när vi hade det jobbigt 2019 och se om han kan hjälpa mig att komma ifrån allt och hjälpa mig med det ekonomiska till skilsmässan.
Mannen är ingen dålig människa absolut inte men han har en helt konstig syn på ett förhållande och giftermål. Det udda han gillar i sovrummet borde han se till att hitta en kvinna som vill samma sak som honom. Att jag efter 21 år upptäcker hur kontrollerande han egentligen är borde få mig att få styrka nog att lämna honom. Men det är svårt. Man ska bara ta det där steget men det känns så långt. Jag har många som står bakom mig som kommer stötta mig.

Djupa tankar denna söndagen.

Förresten vi har en sladdterrorist här hemma.

Ibland kan man fundera på om Simba vår minsta katt är en hund eller om hon är en katt.
Hon tuggar på laddarsladdar, hon viftar på svansen och leker apport. Jag ska se om jag får en bra
filmfrekvens på det. Jag menar att hon kommer med en (glass)pinne som någon glömt slänga här hemma, en pastabit som inte blivit uppsopad, rå spagetti eller en sådan påsklämma som sitter på brödet. jamar och vill att man ska kasta och hon springer och hämtar den och lämnar tillbaka och väntar på att man ska kasta den igen. Hund eller katt? Eller en hund i en katts kropp?

En bild på terroristen.

På återseende. Arrividerci ciao / Louise

Så var snart denna lata söndag över för denna gången och vi startar upp en ny vecka igen.
Denna veckan har inte hänt så värst mycket. Dottern och sonen var sjuka. Förkylda och snoriga.
Izabella hade feber 2 dagar men sen har hon bara varit hostig. Hon blev smittad av Xander och hon smittade mig och jag råkade smitta Max så nu har vi alla varit förkylda här hemma. Ja det finns ju andra sjukdomar än bara covid men folk verkar ha glömt det.

Vi skulle egentligen haft möte i fredags men då jag var förkyld och Izabella inte var riktigt återhämtad så blev det flyttat till imorgon.
Vi ska prata om hennes skolgång om hur hon kan få den hjälp hon behöver och vilka ämnen hon kan jobba extra i och sådana saker. Max ska förmodligen vara hemma imorgon då han ju är förkyld för man kan ju inte praktisera inom bageri om man är förkyld.
Ja det är väl i princip det som har hänt.

Mannen blev förresten uppsagd men han fick vara arbetslös i några timmar då ett annat företag behövde honom. Men han vet dock inte när. Han ska jobba denna vecka som kommer och sen ska han som han säger själv ha en välbehövd semester. Varpå jag sa att om han ska vara hemma med mig så kommer han inte se röken av  mig och då sa han att då kan jag flytta.
Tja det kanske jag gör den dagen han ska gå hemma med mig. Problemet här är att jag tar med mig det mesta i lägenheten så han skulle stå helt själv i en lägenhet med saker som är halvtrasiga och lägenheten står inte ens på honom så det hade varit patetiskt. Vi får se vad som händer.
En dag i taget.

Jag hoppas att jag får besked om VFUplats nu i veckan men jag tror jag kommer få det någon månad innan det är dags att gå ut men jag hoppas nästa vecka så jag kan sätta mig in i de andra kurserna så jag klarar mina sista VFUperioder. Jag har 2 stycken kvar och jag har ingen som helst lust att söka in på nytt och göra alla under 3,5 år. Det är ju bara onödigt.

Händer inte så mycket annars mer idag.

Arrividerci ciao/ Louise

Så var det söndag igen och jag har ingen som helst lust att blogga idag överhuvudtaget.
Jag känner mig så himla off efter denna veckan. Har en del bekymmer med dottern och skolan och på det så har jag problem med mitt förhållande. Jag är helt slut i själen och har på riktigt tappat livsgnistan.
Så denna veckan var bara blaha.
Inte ens mina appar med musik kan göra mig glad idag eller pigg. Och bara tanken på veckan som kommer att kämpa med dottern till skolan ger mig kallsvettningar. Jag vill bara dra något gammalt över mig och låta 10 år gå så alla barn har flyttat hemifrån. Nej missförstå mig inte fel nu jag älskar mina barn de är mitt allt och utan dem skulle jag för länge sedan ligga på botten. Men en sådan dag som idag så har jag inte ork till någonting. Kan jag ha hamnat i en höstdepp? Jag vet inte men allt känns så jäkla meningslöst. Det går heller inte att prata med varelsen jag är gift med. Om sanningen ska fram så vill jag bara separera från honom för jag har inte ork att vara i ett sådant här förhållande och var börjar man då?
Ingen aning. Det är inte så lätt att gå och det är massor av saker att göra när man ska skiljas/separera.
Han vill ju inte separera men någon kärlek finns inte här mer i mina ögon. han påstår sig att älska mig men jag tror att han är kär i tryggheten. Jag har inte älskat honom på flera år tyvärr men det förstår inte han.
Nä fy vad deppigt inlägg. Jag får ställa mig rak i ryggen och ta tag i saker så jag kan få ett bättre liv.

I veckan var det dags för intervju igen och de grillade mig verkligen.
Vi får väl se vad som händer där. Får besked på fredag.
Dottern var på Glimmingehus med sin klass och det tyckte hon var roligt. De var borta hela dagen.
Det är en av  Nordens bästa bevarade medeltida borg och där finns många spöken.
I Spöktimmen som jag lyssnar på tar de upp just ämnet Glimmingehus och det är avsnitt 54. Hemsökta platser 4.

Ny vecka imorgon och jag hoppas verkligen att det blir en bra vecka för Izabella i skolan.
Kan ju vara så att jag blir inringd och ska jobba och då måste ju hon vara i skolan. Men jag hoppas att jag får tjänsten på förskolan som jag var på intervju nu i onsdags eller blir anställd i Malmös vikariebank.

På återseende nu. Ciao/ Louise

Hej söndag och första söndagen i september också för den delen. Det är enligt almanackan den första av våra höstmånader.

Nästa vecka har jag fullt upp i alla fall de tre första dagarna av veckan.
Denna veckan var jag på en intervju till och blev i alla fall uppskriven som vikarie hos dem. Timlönen sög men vad mer kan jag göra.
I mitt förhållande så var det bara jobbigt. Han ger sig inte och jag tänker inte heller ge mig för det är min kropp och jag bestämmer över den. Och varför måste man han kuckelimuck (Kimmi Gibblers svar på umgänge i sovrummet) i ett äktenskap. Jag klarar mig. Och jag har dessutom sagt till min man att hitta någon som faktiskt vill ha det där lilla extra i sovrummet och bara låta mig vara ifred. Han verkar inte förstå att vi har växt ifrån varandra. Så det gick så långt att han bad mig gå här ifrån medan han var vaken och sen när han hade gått och lagt sig så kunde jag komma tillbaka.
Kan knappt vänta tills jag får råd att skicka in papperna till tingsrätten och få ett jobb så jag kan betala av mina skulder snabbare.

I veckan som kommer ska jag på stöd och match, jag ska ringa CSN och Lowell dessutom ska jag på ytterligare en intervju på en Montessori förskola här i Malmö. Jag chansade och sökte ett förskollärarjobb hos dem trots att de letade efter en legitimerad förskollärare och med 2 praktiker kvar och fortfarande examensarbetet som jag måste få klart inom snar framtid om jag får lugn och ro här hemma så blev jag överraskad över att de faktiskt ville träffa mig. Jag hoppas jag får jobbet och att jag kan se till att göra VFUn där vilket jag inte tror jag får men det är win win för båda liksom. Men vi får se hur intervjun går och sen får vi se hur många kvalificerade förskollärare det kommer på intervjun. Jag tror jag har liten chans att få jobbet då jag nästan är utbildad montessoripedagog.

Annars idag har jag tvättat flera maskiner med kläder och jag ska slänga in fler maskiner idag och så ska jag snart börja koka potatis och göra sås då vi ska äta pulled pork idag.
Nu hör jag tvättmaskinen pipa surt på mig att den är klar så det är dags att slänga in i tumlaren. Ingen rast ingen ro här inte.

På återseende. Arrividerci ciao / Louise