Sista helgen i september nu och vi går in i en ny och orörd vecka med mycket kämpande att få Izabella till skolan. Vi var ju på möte i måndags och då kom vi överens om att efter vi har varit hos Cereb och fått återkoppling kommer vi att ha möte med skolan igen och se till att hon får anpassad skolgång och att de kommer rikta in sig på kärnämnena och ser till att hon får den hjälp hon behöver i klassrummet.
Och så förnyade vi kontraktet. Vi har ett kontrakt för Izabella där det står vad som krävs av henne för att hon ska komma till skolan. Det är viktigt för henne att vi uppmuntrar henne att gå dit.
Jag känner sådan ångest varje söndag om vilket humör hon ska vara på imorgon och sen de andra dagarna. Hon har ju de flesta kriterier/symtom av ADD vilket får mig att känna mig som världens sämsta mamma.
Jag ställer mig frågan hela tiden att om jag bara hade tagit steget mot ett liv utan barnens pappa hade det synts så tydligt? Kan det vara det jobbiga förhållandet med deras pappa att hon visar tecken på ADD? Är det mitt fel att hon ens har fått denna egenskapen? Hon är jävligt smart det är inte det men när hon får sina aggressionsutbrott så är det bara jobbigt. Denna vecka som kommer går hon i skolan i 4 dagar då de har studiedag på torsdag och då är skola och fritids stängd.
Min fina och kloka dotter. Du ger mig gråa hår tillsammans med dina bröder.
Du är en stark tjej och ibland känns det som det är vi mot världen.
Jag är så jäkla förbannad på riktigt alltså.
Inte nog med att en tvååring ska utvisas till ett land där han inte ens kan språket – lille Tim. Han har bott i Sverige sedan han föddes och pratar svenska det är hans modersmål och nu ska han utvisad. Vad är det för en jäkla sjuk människa som kan ta ett sådant beslut. Jag blir så lessen för familjens skull och jag hoppas så innerligt att han ska få stanna.
Sen är jag så jäkla trött på rättsväsendet i detta landet. Två av mina kompisar som varit utsatt för våld i nära relationer var tvungna och fly för sitt liv medan männen fick gå fria och göra i princip vad de vill. vara i deras gemensamma lägenhet medan de måste vara på skyddat boende. En av kompisarna blev nästan mördad av sin man då han hällde T-röd på henne och tände fyr. Hon låg i koma i 1 månad och var nära att ge upp men drömde och tog upp kampen och överlevde. Hon fick skadestånd på 10.000 och han fick 3 månaders fängelse och villkorligt tror jag. Hon fick bo på hotell flera veckor. Jag hjälpte henne och leta efter hotell utan framgång till slut hittade hon ett inte så långt från oss. Någon vecka senare flyttade hon till skyddat medan han var fri och flyttade bort från staden de bodde i och träffade en ny kvinna.
Jag är mycket stolt över mina kompisar som lyckades ta sig ifrån sina plågoandar men vi kvinnor ska inte behöva vara rädda och fly och hålla oss skyddade för en jävla man inte kan vara snäll.
Och detta får mig att se på mig och mitt förhållande. Min man kanske inte är våldsam men han är ganska kontrollerande har jag märkt…så fort jag är ute och lämnat Izabella och jag inte är hemma efter en halvtimme så brukar han fråga om jag gått vilse och liknande. Han gör det inte för att han är orolig för mig utan för att han vill kontrollera mig. Han är en stalker kan man väl säga. Att jag inte märkt det innan att han är kontrollerande och det har han egentligen varit i alla år och ändå sitter jag fortfarande här. Ikväll ska jag se till att mejla en från de sociala myndigheterna som jag hade kontakt med när vi hade det jobbigt 2019 och se om han kan hjälpa mig att komma ifrån allt och hjälpa mig med det ekonomiska till skilsmässan.
Mannen är ingen dålig människa absolut inte men han har en helt konstig syn på ett förhållande och giftermål. Det udda han gillar i sovrummet borde han se till att hitta en kvinna som vill samma sak som honom. Att jag efter 21 år upptäcker hur kontrollerande han egentligen är borde få mig att få styrka nog att lämna honom. Men det är svårt. Man ska bara ta det där steget men det känns så långt. Jag har många som står bakom mig som kommer stötta mig.
Djupa tankar denna söndagen.
Förresten vi har en sladdterrorist här hemma.
Ibland kan man fundera på om Simba vår minsta katt är en hund eller om hon är en katt.
Hon tuggar på laddarsladdar, hon viftar på svansen och leker apport. Jag ska se om jag får en bra
filmfrekvens på det. Jag menar att hon kommer med en (glass)pinne som någon glömt slänga här hemma, en pastabit som inte blivit uppsopad, rå spagetti eller en sådan påsklämma som sitter på brödet. jamar och vill att man ska kasta och hon springer och hämtar den och lämnar tillbaka och väntar på att man ska kasta den igen. Hund eller katt? Eller en hund i en katts kropp?
En bild på terroristen.
På återseende. Arrividerci ciao / Louise