Dagarna går så himla sakta. Det är bara onsdag idag och om en vecka drygt så är det dags för ytterligare en förhandling. Just nu mår jag inte så himla bra och trots att jag försöker vara stark så vill jag bara skrika. Att stat kan göra en sådan här sak bara för att komma åt oss som föräldrar att trycka ner oss psykiskt för att vi ska gå ner på knäna och åta oss hjälp som de tycker att vi behöver. De har inte ens sagt vad vi brister i.
Jag som mamma känner mig oerhört kränkt över det socialtjänsten gör och enligt dem så tror de inte att jag kommer klara av att tillgodose Izabellas behov om jag nu skulle lämna mannen.
Och det vet dom för att:
1. De kan se in i framtiden
2. De har kameror i vårt hem
3. De kan förvandla sig till flugor och sitter på våra väggar och ser hur vi lever. I sådana fall får jag schasa ut alla flugor i hemmet i sommar. För vem vet kanske någon av dem är socialsekreterare.
Jag har inte emot dem som personer eller människor men tyvärr så ger deras val av jobb inte mig en bra bild av dem. För deras val av jobb har skadat oss som familj och splittrat oss trots att jag ska gå andra hållet från mannen. Och det gillas inte vad sociala myndigheterna hittar på. De tror de hjälper men tyvärr så skälper de.
Jag må hända att jag inte är någon supermamma men jag tar hand om mina barn och sätter alltid deras behov före mina. Jag unnar mig knappt något själv. Jag är aldrig ensam(jo nu när Izabella är borta) men jag är alltid mamma jag får aldrig vara mig själv. Förstår inte hur vissa mammor (även ensamstående) får tid att vara bara sig själva.
Många jag har varit i kontakt med tycker att sociala myndigheterna har gjort fel och jag hoppas att kammarrätten kan ge de en smäll på fingrarna och ryter ifrån att de ska omedelbart hämta hem vår dotter. Ja inte samma dag men under samma vecka och sen kan vi ta det där ifrån tillsammans med socialtjänsten och prata med varandra om vad de kan hjälpa oss med och berätta vad vi behöver bli bättre i. Jag är trygg i min föräldraroll men sociala myndigheterna har oss i sitt sikte och vi kommer aldrig bli av med dem. Åtminstone inte så länge jag är gift och bor tillsammans med honom.
I lördags hade vi umgänge med Izabella i Trelleborg under hela 2 timmar. På riktigt så kunde de inte ägna 45 minuter att köra in till Malmö där det i alla fall finns saker att göra och där man skulle slippa ta buss för att ens komma till Burger King eller McDonalds. Dessutom var vi tvungna att gå på toaletten på biblioteket då det kostade pengar på Valen gallerian och på torget var det bara torgfolket som kunde komma in.
Katastrof helt enkelt. Jag tror socialtjänsten visste att det inte finns ett dyft att göra i Trelleborg. Skitstad. Ursäktar ni som bor där men det är en riktig skitstad. Jag gick på gymnasiet där och vi kallade staden för Trellebull eller Trellehulla.
På Ahlgatans falafelställe. Izabella har klippt sig. Familjehemsmamman är frisörska.
Hon klipper även en av mina gamla gymnasielärare och vet vem min lärare Kenneth var/är.
I väntan på att Izabella ska bli upphämtad av familjehemmet.
Xander var med denna dag och träffade sin syster. Om han fick vet jag inte men helt ärligt sociala myndigheterna ska inte bry sig om att Izabellas bröder följer med eller inte.
Höllvikens busstation. Vi tog Trelleborgsbussen till Höllviken och sen 100 bussen där ifrån.
Det tog ganska lång tid men vi pallade inte vänta i en timme på 146 och igen jag gör allt för mina barn. Vill de åka buss istället för att ta tåget (som går snabbare) så gör vi det.
Men nu får jag plocka lite och så är det dags för middag snart.
Tittar in kanske senare i veckan med en uppdatering om något annat.
Arrividerci ciao / Louise