En vecka drygt har gått sedan Izabella åkte till familjehemmet.
Jag brukar tycka att tiden går jättesnabbt när hon är hemma men nu när hon är hos en annan familj så har denna veckan gått jättesakta.
Det har väl inte hänt så värst mycket denna vecka förutom att jag och mannen hade ett jättebråk i torsdags och han i princip slängde ut mig och sa att han minsann står för “kalaset” här. Jag sa till honom att jag orkar inte vara tillsammans med honom längre. Slutade med att jag var hemma hos mina föräldrar i ett dygn och när jag inte är med honom så är jag en helt annan människa. Inte den stressade och osäkra människa som jag är i hans närhet. Jag vill bara ha hem min dotter så jag satt hos mina föräldrar och skrev min sida av överklagandet från förvaltningsrättens dom. De har anklagat mig för att ha psykisk ohälsa vilket jag verkligen inte har och det har jag nämnt i min överklagan. De har satt diagnos på mig som ett psykfall. Snacka om att diskriminera folk.
Ja vi får se vad kammarrätten beslutar. Har vi tur så får vi hem henne redan nästa vecka, nu under påsklovet.
Annars har vi “umgängestid” med henne på torsdag. Asså på riktigt. De sociala myndigheterna bestämmer när jag ska träffa min dotter. Det är helt sjukt. Och att vi se ska betala stat för att de har tagit vår dotter och att vi inte får barnbidraget. Jag är så sjukt arg att socialen har så stor makt och kan göra vad de vill.
De placerade vår dotter på grund av att jag och mannen inte har “hållit sams” tillräckligt länge. Helt sjukt.
Imorgon ska jag i alla fall till min advokat och vi ska skriva en överklagan tillsammans men jag vill även ha in min till kammarrätten. Jag hoppas Izabellas advokat också får in den denna vecka och kanske kommer hon hem nästa vecka. Jag hoppas och ber om det. Ett barn ska vara hos sina föräldrar.
Jag har inte gjort något fel och ändå så ska jag straffas för det.
Snart kommer vi ses igen. Snart kommer du hem.
Dags för sängen och nu kliver vi snart in i en ny orörd vecka som jag hoppas blir bättre och att Izabella kommer hem.
Arrividerci ciao / Louise